Kl. 07:30 rusar Filip ut ur kojan. Jaja tänker jag med grumliga ögon. 10 sekunder senare stormar han in igen och pekar sig själv på överläppen. HAR JAG NÅGOT PÅ LÄPPEN CALLE? Ehh... mina ögon försöker hitta skärpan. Ja det ser verkligen ut som det. Oro. Vad fan är det för något? Gormar Filip. Läpptumören växer. Filip ringer vårdguiden och får prata med Harriet som blir hispig av att vi är ute i skogen. Tänk om du får andnöd Filip! säger Harriet. Vi dammar iväg till Bergslagssjukhuset i Fagersta och hoppas att andnöden inte kommer medan han kör. Sjukhuset har fastnat i 70:talet och Filip får dåndimpen av att behöva ha med det att göra. Inne hos läkaren fastställs att det inte är ett bett. Detta efter att doktorn lyst med en Maglight i käften på honom. Ut igen, dricker en halv plastmugg kortison. Vi väntar en kvart på något ska hända. Sköterskan kommer fram och frågar om vi vill åka hem. Ja gärna men är han frisk nu? Sköterskan kliar sig på armen och säger: Nja man vet inte riktigt vad det är – det kan va ett bett!
